Mikkeller Hop Series - Del 1 av 4

 ...Och så var man ölbloggare.

Turen har kommit till mig. Länge har jag varit sugen på att börja skriva lite öm ölen jag dricker och provar och nu äntligen har jag fått fingrarna loss! På bloggen kommer jag behandla ölevents, provningar, parningar, krogbesök, spontana kommentarer och lite recensioner. Bloggen är huvudsakligen skapad för att dela med mig av lite ölkultur, att utöver det fylla upp lite tid i vardagen är en bonus. Vill ni veta lite mer om mig se sidan Om mig.

Jag tänkte kicka igång det hela med att skriva ett inlägg i fyra delar om Mikkeller Single Hop provningen hos Fredrik på Dahlbergs förra måndagen den 29/8. Som många av er antagligen redan vet bestämde sig Mikkel i våras att följa upp hans tidigare single hop projekt med fler öl och nya humlesorter. I år lanserade han 19 öl där varje öl porträtterar en humlesort - alltså 19 öl, 19 humle. Denna gång får vi chans att prova en del ovanligare sorter blandat med de lite vanligare varianterna. Grundölen är en IPA på 6.8% där maltbasen och jästen är samma i alla öl. Andelen humle i ölen är också densamma, det gäller för bitterhetshumling likväl som för aromhumling och torrhumling. Humlesorternas olika halter av alfasyra gör därför att vi får ett spann från 33 IBU till 115 IBU (teoretisk bitterhetsnivå).

En del av ölen på listan

Provningen var upplagd efter ölens teoretiska IBU med den lägsta först och den högsta sist. Vi körde under provningen två öl parallellt mot varandra och arbetade oss så sakta genom listan. De kommande dagarna skriver jag om de 10 öl och humlesorter som gjorde störst intryck på mig. Jag varvar egna åsikter, ett omdöme och lite historia.

Låt oss börja med Centennial (56 IBU, AA 9.5-11.5%). Aromen här är torr men stora delar citrusfrukt, clementiner och apelsiner är speciellt framträdande. En hel del gräs och sommaräng är också tydlig. Sötman i denna öl var inte lika stor som hos andra i serien vilket fick den att framstå som friskare och mer lättdrucken. Mitt betyg landade på 3.9/5.

Centennial skapades på mitten av sjuttiotalet och släppets kommersiellt 1990. Det är ursprungligen en korsning mellan Brewer’s Gold, Fuggle, East Kent Golding och ett en del andra okända sorter. Under nittiotalet har den varit nära att försvinna helt då makrobryggerierna undvek den. Lyckligtvis fick den nytt liv och ett rejält uppsving när hembryggarna och mikrobryggerierna fick upp ögonen för den. Omnämns ibland som en av de tre "C'en" i amerikanska sammanhang, där Cascade och Columbus utgör de resterande två. Den används både som en bitterhetshumle och en aromhumle. Den liknas ibland vid Cascade och kallas även "Super Cascade" på vissa platser.

Vi kör väl vidare direkt då med tidigare nämnda Cascade (38 IBU, AA 4.5-6.0%) och gör en liten jämförelse. Utifrån Mikkellers öl och tidigare erfarenheter är jag benägen att hålla med i liknelsen, citrustoner finns tydligt i båda öl, likaså den torra gräs aromen. Den största skillnaden jag uppfattar är den stora del tropisk frukt som dominerar doften på Cascade, den hittar jag inte lika tydligt i Centennial. Här dominerar grapefrukt, ananas och papaya. Precis som föregående öl är Cascade torrare är många andra i serien vilket höjer betyget till 3.8/5.

Cascade lanserades på sjuttiotalet för att komplettera Fuggle men lyckades slå stort på egen hand. Den är döpt efter bergskedjan Cascade Range (Kaskadbergen på svenska) i västra Nord Amerika. Idag är Cascade den mest använda humlen bland Hembryggare i USA, det är också den som ger Sierra Nevada Pale Ale (1525) sin karaktär. Cascade används primärt som en aromhumle.

Avslutar denna delen gör det tredje "C'et" Columbus (114 IBU, AA 14-18%) vilken också går under namnen Tomahawk och Zeus. Ibland kallas den till och med för CTZ. Anledningen till röran är registrerade varumärken och copyrightskyddade namn. I grund och botten sägs det vara samma humle även om Tomahawk marknadsförs med en något högre alfasyra. Columbus används oftast som en bitterhetshumle och kan ge en stor arom vid torrhumling.

Ölen i sig hade stora krämiga nästan oljeliknande dofter av tropisk fukt och kryddor. Sötman var slående högre än de två tidigare nämnda ölen och en nästan knäcklikande arom gjorde sig påmind. Smaken kändes svag och vek efter den stora aromen och beskan var överväldigande. Likt de andra två var avslutet torrt. Man kände verkligen hur malten i ölen inte kunde mäta sig och backa upp en så stor och besk humle. Stor, besk och god men lite för spretig och obalanserad gör att betyget landar på 3.5/5.

Del två fortsätter här...