måndagen den 26:e september 2011

Zwanze 2011 - Del 2 av 2

Del 1 hittas här.

Ansluten av Adam och Viktor började jakten på något att dricka. Sidorna i den legendariska ölmenyn gick varma men tillslut fastslog vi att det vara fanns en sak att göra för att enas. Vi satsade på en öl nästan lika legendarisk som listan själv! 3 Fonteinen Hommage - En frukt lambic med hallon och körsbär brygg till minne av Armand (den nuvarande bryggarens) far Gaston Debelder. Nog gör ölen honom rättvisa alltid.

Flaskan har legat och väntat på oss sedan 2007. Surölsfantaster som vi allihopa är kändes det smått heligt att öppna den. Sagt och gjort, vätskan som möter oss är djupt röd och grumlig och innan vi vet ordet av har rummet fyllts av en mild hallon doft. Aromen domineras av just friska hallon och det är förvånande hur färsk och levande den känns efter fyra år på flaska. Utöver hallonen finns några sura körsbär och ett virrvarr av allehanda skogsbär. Utöver det finns också en antydan av kryddor och en mustighet. Smaken är uppfriskande med mer smaker av syrliga hallon och en liten kärvhet men även arom av tranbär och vinbär. Syran är hela tiden närvarande men aldrig skarp. Ölen är fantastisk god och bland det bästa jag jag druckit i surölsväg. Betyget således 4.7.

Foto: Anton Lindström


Vi konstaterade att det var inte mycket som kunde slå denna smakupplevese och bestämde oss för att ge drickandet en paus och fylla magarna lite. Detta kombinerades med ett besök på Khiosk där Grasstoots/Cigar City - Nither smakades till en underbar pizza. Vilken härlig och kraftfull dubbelipa!

Därefter bar det av mot Fermentorens (Croocked Moons bryggpub) inofficiella öppning där det bjöds på en härlig stämning och massa god fatöl. Lokalerna var mysiga och trevligt inredda, läget toppen och dassdekorationen fantastisk. Ölen var inte heller att leka med, deras witbier som jag inte fångade namnet på och Darkness, en oatmeal stout, var fantastiskt bra. Darkness var fylld av härliga kaffearomer och smaker, det fanns en schyst rökighet och lite choklad i doften. Smaken var len som sammet, kroppen fyllig och välbalanserad med stora kaffesmaker. Mycket bra blev utlåtandet vilket också betyget på 4 reflekterar.

Foto: Anton Lindström


Klockan började närma sig nio och det var dags för kvällens höjdpunkt - eller så här i efterhand ölen vi kom dit för att prova, Zwanze 11. Kvart i nio var vi där och efter oss en lång kö andra öltörstande. Vid insläppet gick det smidigt och redan någon minut efter dörren öppnats stod jag där med min Zwanze i handen. Jag navigerade genom vimlet och hittade en sittplats där jag kunde få lite ensamtid med denna öl.

Zwanze 2011 är frisk och ren. Den ser vackert och inbjudande röd ut i glaset och doftar syrligt av sura bär som körsbär och krusbär men också av frukt och framför allt druvor. Mineraler och en svag träkaraktär gjorde sig också påmind i aromen. Smaken är sötsur och känns väldigt ung och levande, den är verkligen uppfriskande och lättdrucken. Det smakar lätt av söta druvor och citrusfrukt. Förvånansvärt nog är den inte särskilt sur och komplex i jämförelse med Cantillons övriga öl. Visst är den bra, men en smaksensation är den inte riktigt. Mitt betyg blev 4.1 för den är trotts allt en riktigt läskande, god suröl som jag gärna dricker flera glas av.

Foto: Anton Lindström



Efter besöket på Ölbutikken började gänget splittra sig då det fanns tåg att passa. Jag skulle inte åka riktigt än så jag stannade nyfiket kvar för att se vilka fat Mikkeller bar skulle koppla på. Det visade sig bli en sen kväll då Cantillon FouFoune och Mamouche kopplades på. Dessa två öl kommer dediceras egna inlägg för vilka fantastiska smakupplevelser de är. När jag beställer in mer än tre glas av samma öl kan det lätt konstateras.

Tack till alla inblandade för en otroligt trevlig kväll i surölets tecken!

fredagen den 23:e september 2011

Zwanze 2011 - Del 1 av 2

Här kommer det då, ett försenat inlägg om Zwanze Day i Köpenhamn! Det blir några korta rader om vad som dracks på Mikkeller Bar och Fermentoren och självklart Zwanze själv även om den kanske inte var höjdpunkten för kvällen. I första delen stannar vi på Mikkeller Bar. Som sällskap på resan följde Anton med, det är även han som tagit alla bilder.

Vi ramlade in på Mikkeller Bar vid halvfyra tiden för att njuta av lite bra fatöl. I baren stöter inte så förvånande på Fredrik. Första frågan löd något i stil med "Ska vi dela på en flaska av något" - och inte är jag någon att säga nej! Det blev Mikkeller Noma Novel som är bryggd i samarbete med den legendariska restaurangen.

Foto: Anton Lindström
 
































Foto: Anton Lindström





Ölen i fråga är en ljus och stark Belgisk ale. Den har en härlig humlig doft med nyanser av citrusfrukter, äpplen och andra belgiska estrar. Smaken är frisk och ren, här hittas citron och små jäst smaker. Den är rätt vass med sin livliga kolsyra och humlighet. Betyget landade på 3.6.

Efter denna belgiska upplevelse behövde vi bryta av med lite Amerikansk humle och vad passade då inte bättre än Final Frontier och BooGoop! Först ut är Final Frontier från det danska Bryggeriet To Øl.

Ölen är en dubbel IPA och en uppföljare till First Frontier som kom till systembolaget i våras. Den är röd i färgen och doftar otroligt härligt - en riktig humlebomb! Exotiska frukter så som mango, papaya och passionsfrukt står först i ledet, bakom dem en kryddigrare tallbarrs känsla. Smaken är stor, ren och frisk med en lika stor humlebeska. En fantastisk dubbel IPA som i min mening sopar banan med de två som just lanserats på systembolaget. Betyget blir 4 självklara. Denna öl finns i Brills sortiment för privatimport och kolli kravet ligger på 24 flaskor.

Foto: Anton Lindström

Nästa öl, Boogoop är en samarbetesöl mellan Mikkeller och amerikanska Three Floyds. Den är den fjärde ölen mellan bryggerierna, innan har vi kunnat se Hvedegoop (wheat wine), Ruggoop (rye wine) samt Oatgoop (oat wine). Precis som i de andra tre ölen har man här använt ett lite ovanligare sädesslag för stilen (barley wine) och gjort en ordlek med namnen. Denna gången använder man Bovete och gör en "buckwheat wine" Bovete är faktiskt inget sädesslag och innehåller inte heller gluten, det är dock min gissning att det finns annan malt i ölen också.

Doften är torr och dammig med stora fruktaromer från den amerikanska humlen, grapefrukt och persika är tydligt, det finns även en sötma av karameller och gräddkola. Vätskan är len och snäll och känns otroligt välbalanserad vilket är förvånande då doften tyder på en mycket spretigare öl. Smakerna är söta och fylliga, här finns mycket av den exotiska frukten som är så tydlig i amerikansk IPA. Genomgående finns den lilla torra tonen som visade sig i doften. Den avslutas med lite värmande alkohol. Betyget blir starka 3.9.

Medan vi njöt av ölen droppade även Adam och Viktor in och Fredrik försvann. Inte deppade vi över det. Istället slog vi på stort men det kommer i nästa inlägg!

tisdagen den 13:e september 2011

Chiligrytan Del 2 - Blafa's Bhut Jolokia Chili


Jag försöka göra denna process så enkel som möjligt - Det blir steg för steg med bilder.
Här kommer receptet:

Ingredienser.

Blafa's Bhut Jolokia Chili
Ingredienser:
  • ~1kg Högrev
  • 100-200g Rökt sidfläsk - Kan ersättas med bacon.
  • (~500g Flankstek eller annat nötkött för grillning, se del 1)
  •  3 Tomater
  • 1 Rödlök
  • 1 Vitlök
  • 1 Paprika
  • 5-10 Cherry Peppers - De inlagda är söta och goda.
  • 2-8 Jalapeno
  • (1 färsk Naga Morich/Bhut Jolokia - Kan ersättas med valfri färsk stark chilipeppar ex. Habanero)
  • 2 Ancho - Torkade Poblano, Hittas i välsorterade mataffärer.
  • 2 Chipotle - Rökt torkad Jalapeno, Hittas i välsorterade mataffärer.
  • ~50cl Öl - Jag rekommenderar en maltig söt lager eller ale.
  • ~2dl Buljong - Kyckling- eller oxbuljong, med fördel hemmagjord.
  • 1msk Äppelcidervinäger
  • 2msk Tomatpuré
  • 1msk Honung
  • 1msk Muscovadosocker
  • 1tsk Korianderfrön
  • 1tsk Spiskummin - Inte att förväxla med vanlig kummin.
  • 2 Lagerblad
  • Starkt paprikapulver - Spanskt eller ungerskt, försök hitta ett riktigt bra pulver. Skillnaden är enorm.
  • Chilipulver
  • Chipotlepulver

Börja med att dra upp ungen på 200 grader och grill. Under tiden ungen värms upp, lägg den torkade chilin i blöt (använd inte mer vatten än att det precis täcker.).



Lägg grönsakerna och vitlöken i en form eller på lite folie och sätt in dem i ugnen (skippa sellerin). Där stannar de i cirka 30 minuter. Medan grönsakerna rostas i ugnen förbereder vi köttet. Börja med att finhacka sidfläsket, bryn det sedan. Högreven putsas och rensas från det värsta fettet därefter skivas den i bitar efter personligt tycke och smak, jag föredrar dem rätt små. Högreven bryns i fettet från sidfläsket för att få med så mycket smak som möjligt.


Pannan diskar jag ännu inte utan jag slår istället ner lite av resterna från köttet, lite schalottenlök, lite selleri och ett par vitlöksklyftor. När jag fått lite yta på grönsakerna häller jag på vätska för att använda för att sila det ner  i buljongen. Använder du inte hemmagjord buljong kan du slå ner lite fond eller en buljongtärning i pannan. Låt detta sjuda tills grönsakerna i ungen är klara. Sila det sedan. - Detta steg kan uteslutas om man har en bra buljong sedan innan.


Buljongen har silats av i en gryta. I en liten panna rostas korianderfrön och spiskummin på låg värme. När doften börjar sprida sig och fröna ryker svagt mortlas dem. De ska inte stekas! I morteln blandas också de övriga torra kryddorna, chili-,chipotle- och paprikapulver.

När grönsakerna fått färg tas de ur ugnen, stjälkar och skal rensas bort. Vitlöksklyftorna kan pressas ur skalet. De övriga grönsakerna och den blötlagda chilin (spara vattnet!) delas lätt och blandas ner i en mixer.

Den blötlagda chilin ligger i botten.


Detta mixas till en jämn röra, undvik dock en puré. Se bilden nedan för en uppfattning om konsistensen.


































Nu är nästan alla delmoment klara och redo att blandas ihop till det som ska bli chilin. Du ska nu ha brynt köttet, gjort en grönsaks/chiliröra, en kryddmix och ha buljongen redo. Ta fram en passande gryta och blanda ner allting tillsammans. Tillsätt också öl, vattnet från den blötlagda chilin, tomatpuré, vinäger och socker. Koka upp röran.

När den kokar slå på locket och sätt in grytan i ugnen cirka 4h. Detta knep har jag snott från Heston Blumenthal, jag upplever att den kokar jämnare... men vem vet, det är kanske bara båg! Vill ni låter ni den puttra istället. Under tiden den puttrar eller står i ugnen kan man behöva avlägsna lite fett, så ta ut den då och då och lyft bort fettet med en sked.

20 minuter innan servering tas chilin ut och den superstarka chilipepparn tillsätts finhackad. Under tiden den puttrar, grilla på ditt kött, i mitt fall flankstek. När köttet är grillats hackas eller skivas det för att blandas ner i chilin 10 minuter innan servering.

Läskigt stark!


Slutsats:
En mycket välsmakande chili med stor rökig smak. Hettan blev nästan för mycket för mig, en Bhut Jolokia är läskigt stark så jag rekommenderar att ni inte använder en hel. Köttsmaken var stor, nästan på gränsen till för stor. Därför kommer jag använda mindre köttmängd till samma grönsaksbas nästa gång så att chilismaken lyfts fram lite mer. Jag är inte säker på att högrev är det ideala köttet för en chili. Att blanda i grillat kött under slutfasen var dock en riktig höjdare, det blev mycket gott!

Servera gärna med bröd och lite gräddfil - En av säsongens öl är en självklarhet.



måndagen den 12:e september 2011

Chiligrytan Del 1 - en parentes och möjlig följetong på bloggen.

Som chilinörd utöver ölnörd är jakten på den ultimata chilin är något som pågått länge för mig. Under sommaren har jag tagit paus för lättare maträtter men nu är det då dags igen. Jag har bestämt mig för att experimentera och prova lite nya tekniker denna gång och det ska bli spännande att se hur resultatet blir. Bönor är något jag kommer undvika då jag inte tycker de hör hemma i en riktig chili

Jag kommer använda högrev som det primära köttstycket men jag kommer också prova något nytt imorgon; flankstek. Det var av en ren slump som jag plockade upp ett stycke i affären. Högreven kommer koka med chilin imorgon. Flanksteken förbereder jag redan idag. I slutskedet av chilin ska jag blanda ner den fint hackad och strimlad för att få ett extra lager smak och textur till det hela. Flankstek har en fin mustig smak som går bra ihop med starka kryddor och chili. Muskeltrådarna är långa och grova så tillagningen är viktig, det gäller att inte översteka det. Jag hoppas att ska kunna kringgå detta genom att marinera över natten, grilla det snabbt och därefter hacka det fint för att sedan blanda ut det med chiliröran 10-15 minuter innan servering.


Marinad till flankstek:
  • 1 del Äppelcidervinäger
  • 1 del Honung (Kan behöva värmas en aning)
  • 1 del Olja
  • 1 del Vätska, exempelvis valfri öl. (Min IPA är inte det optimala på grund av beskan men en liten skvätt skadar knappast.)
  • En gnutta salt
  • Chilipulver efter smak och behag. Själv använder jag ett ren malen chili, chipotle pulver och spanskt starkt paprikapulver.
Ner med alltihopa i en plastpåse över natten eller ett par timmar.
Del 2 Kommer imorgon med de riktiga momenten.

torsdagen den 8:e september 2011

Mikkeller Hop Series - Del 4 av 4

Del 1
Del 2
Del 3

Här följer den fjärde och sista delen av humle kavalkaden. I detta inlägg tittar jag närmare på en gammal favorithumle samt en uppstickare med en speciell och spännande arom. Med dessa texter och skildringar hoppas jag att ni blivit inspirerade att lära känna nya humlesorter och kanske analysera den där IPA'n lite extra!  Jag vill också passa på att tacka Fredrik och Dahlberg för en trevlig provning, ser fram emot fler.

Skriva, skriva, skriva...























Vi börjar med favoriten, Simcoe (95 IBU AA 12-14%). Simcoe är en amerikansk humlesort lanserad i början av 2000-talet. Målet var en humle med en hög alfasyra och en låg astringens. Den används främst som en arom- och bitterhetshumle och är i dagsläget omåttligt populär hos de amerikanska mikrobryggerierna men den börjar också dyka upp i svenska öl som t.ex. Hop Yard IPA från Nils Oscar (1493) och tidigare Sigtunas Sommar IPA dock inte ensam utan i kombination med andra humlesorter. Vill du verkligen få känsla för humlen rekommenderar jag att du letar upp Weyerbacher Double Simcoe IPA på en välsorterad ölpub, den är nyss inkommen i Brills sortiment.

Simcoe till karaktären påminner mycket Cascade och Amarillo fast ordentligt uppumpad. Det är också den känslan Mikkellers öl ger mig. Här hittar vi Grapefrukt och tallbarr samt en stör söt fyllighet av andra exotiska frukter. Den är aromatisk och komplex med en stor efterbeska, en lysande humle på egen hand. Betyget blir således 3.9/5.

Ut som sista humle bland de 10 mest intrycksgivande är Bravo (103 IBU AA 14-17%). Även detta en ny amerikansk humle med en galen alfasyra! Humlen härstammar från bl.a. Zeus (Tomahawk) och Nugget och släpptes kommersiellt första gången 2006. Året därefter arrangerade Drake’s Brewing en ölfestival för att lansera humlen. Här bjöd man in 21 bryggerier att brygga IPA med den, resultaten var blandade! Humlen har ännu inte gjort någon stor succé ännu men jag fortsätter hoppas då den verkligen smakade intressant.

I aromen dominerar gröna äpplen och vissa pärondofter, bakom detta lite gräs och en lätt citrussyrlighet. Den känns uppfriskande och välbalanserad med en del toner av jord och mineral. Kroppen känns lätt och beskan förvånansvärt låg, alkoholen döljs mycket bra. Bravo imponerar som en frisk och intressant humle, betyget blir 3.6/5.

Tillåt mig att avsluta denna serie inlägg med att beskriva cuveén som egenhändigt blandades av alla 19 öl. Efter att sett den skapas förstår jag precis hur Frankenstein måste känt sig. Vilket monster det blev! Dominerar doft och arom gör tropiska frukter men under detta lager hittas karamell, örter, bär och gräs. Det är nästan spretigt med andra ord. Smaken är torr känns inte särskilt fräsch alkohol skiner igenom och beskan är tydlig. Vi hoppas att Mikkeller lyckas bättre!

onsdagen den 7:e september 2011

Mikkeller Hop Series - Del 3 av 4

Del 1
Del 2


I den tredje delen av denna humleorgie tänker jag ta upp två av bottennappen. Jag vet att många med mig är inlärda och bevandrade i den amerikanska humleskolan och har därför svårt att uppskatta den klassiska ädelhumlen. Tyvärr var det förhållandevis snålt med nobelhumle och europeiska sorter så någon konvertering blev det inte. Trotts detta landade en brittisk variant på nedflyttningsplats! Det är nu inte min mening att klanka ner på en eller annan humlesort, därför vill jag påpeka att majoriteten av alla öl var välsmakande och klart drickbara. Det vore dock intressant att höra vilka era bottenhumle är, finns det någon sort ni inte klarar av?

Kontroll av provningsschema
























Challenger (51 IBU AA 6.5-8.5%) är först upp för rakning. En humle från Storbritannien som släpptes kommersiellt under sjuttiotalet. Oftast används den som en bitterhets- och aromhumle och vill man få en känsla för humlesorten rekommenderar jag att prova t.ex. Twisted Thistle IPA (1513) eller Abbot Ale (1576). Viktigt att notera är att dessa inte är några single hop öl utan även andra humle finns framträdande här. I släktleden till denna humle hittar vi Northern Brewer, ytterligare en brittisk humle som idag odlas över hela världen. En kusin till Challenger är Target, den i England mest odlade humlen också med en väldigt tydlig brittisk arom. Så redan nu kan ni nog redan gissa hur den smakar..

.. Ni har rätt! Brittiskt, men låt mig få utveckla. Doften som först träffar näsan är väldigt söt, här finns karamell, mogna äpplen, kryddor och en svag tobakston. Aromen känns rund och slipad precis som den beskrivs på pappret. Problemen uppstår dock i smaken, här känns den vek och obalanserad, alkohol skiner igenom och den lilla smak som finns där är sliskig. Detta tror jag sker på grund av den låga beskan som inte orkar stå emot maltigheten. Låt oss komma ihåg att inte många brittiska öl inte är starkare än 5-6%. och trotts namnet vill jag hävda att Challenger är en lagspelare, ensam gick den inget vidare. Betyget blir 2.8/5.

Andra ölen jag skriver om idag är Tettnanger (38 IBU AA 3-6%), en för många känd humlesort. Det är en väldigt gammal och klassisk humlesort och en av dem man benämner som nobel eller ädel. Namnet och sorten härstammar från Tettnangerregionen i södra Tyskland men idag är den odlas den flitigt i USA. Den används främst i lageröl som aromhumle.

Smaken sägs vara blommig och lätt kryddig, ibland beskriven som en kryddigre version av Hallertau och jag håller nog med till viss del. I Mikkellers öl framstod den dock med en rund fruktig framtoning med en lätt doft av passionsfrukt och gräs. Smaken var lätt kryddig med mycket gräs, beskan framträdande trotts den låga IBU'n. En okej men intetsägande öl. Betyget stannar på 3/5.

tisdagen den 6:e september 2011

Mikkeller Hop Series - Del 2 av 4

Del 1 hittas här...

Det blev en liten tjuvstart! Vi fortsätter orientera oss genom humleträsket i del två av följetongen. Detta inlägg dediceras tre humle sorter som de flesta av oss är bekanta med. Nämligen Amarillo, Citra och vår lite udda vän Sorachi Ace. De två sistnämnda släpptes under våren i BrewDogs single hop koncept IPA is Dead och Amarillo har tolkats av bland annat Oppigårds med väldigt lyckat resultat (Rekomenderas på systembolaget, styckplock tillgängligt (1442)). Citra och Amarillo är för mig favoriter sedan tidigare men Sorachi Ace har jag många gånger svårt för, kan Mikkeller lyckas frälsa mig?

 Det blev en del glas, vaskningar och munsköljningar...




Vi river igång med Amarillo (72 IBU, AA 8-11%), en av de få flaskorna jag hade förmånen att testa färsk vid släppet. I denna Amarillo öl precis som i de flesta andra jag testat framstår humlen i fråga som en riktig fruktbomb! Dofter av exotiska frukter och citrus sköljs över mig. Papaya, ananas och passionsfrukt är synnerligen framträdande och under detta en bädd av gräs och blommor. Kroppen känns väl avvägd och balanserad med samma fruktighet som i aromen. Än en gång bevisar Amarillo sin styrka på egen hand. Betyget blir därför 3.8/5.

Det är lätt att föreställa sig Amarillo som en gammal och inpräntad humle men den är faktiskt förhållandevis ny. Den sött distinkta väldoften av blommor och grapefrukt gör den lätt att komma ihåg och den har blivit omåttligt populär hos bryggare idag. Namnet är ett registrerat varumärke hos Virgil Gamache Farms, det är också detta företag som påstår sig tagit fram sorten, den odlas även privat av dem. Ursprunget verkar vara en välbevarad hemlighet. Men visst finns det likheter mellan Amarillo och exempelvis Cascade...

Humle nummer två är Citra (88 IBU, AA 11-13%). Citra är en väldigt ny humle i ölvärden, den introducerades på World Brewing Congress så sent som 2008. För att få fram den unika härliga fruktsmaken har man korsat en hel rad humle, Hallertauer Mittelfruh, Amerikansk Tettnanger, East Kent Golding, Bavarian och Brewers Gold - En salig bladning av länder och stilar det vill säga. En av de första ölen att använda Citra är faktiskt Sierra Nevada Torpedo Extra IPA (11528). Citra ökar ständigt i popularitet och senaste systemetsläppet fick vi ytterligare en Citraöl på bolaget nämligen Höstcitra (11733) från danska Beer Here.

Till sist då, smakar den? - Jo, nog smakar den alltid. Det första som slår mig är en underbar doft av sött syrligt godis, citron, lätt grapefrukt, litchi och melon. En kavalkad av härligt friska arom! Smaken är medelbesk och också den uppfriskande med en lång rund eftersmak. Betyget landar på kaxiga 3.9/5.

Sist ut i denna del är den så omtalade Sorachi Ace (102 IBU, AA 11-15%). En besk japansk humle med kanske den unikaste smaken av alla i serien. Humlen "upptäcktes" vid humlebristen 07/08 då bryggarna var på jakt efter en humle med hög alfasyra till sina välhumlade öl. Utvecklaren och odlaren var ursprungligen det japanska makrobryggeriet Sapporo men i dagsläget odlas Sorachi Ace även i USA. Den används främst som bitterhetshumle och sägs härstamma från korsningar mellan Brewer’s Gold och Saaz.

I doften finns tydlig arom av örter där dill dominerar starkt. Utöver det bjuds vi på citron och kryddiga noter av peppar. Tuggummikaraktären som varit tydlig i andra Sorachi Ace öl jag testat är som bortblåst, Mikkellers tolkning känns vuxnare och mer raffinerad. Smaken är väldigt aromatisk med dill och svaga smörnoter i den inte så tunga kroppen. Humlen har kanske inte lyckats frälsa mig men jag kommer definitivt prova den igen. Betyget landar på höga 3.8/5.


Mikkeller Hop Series - Del 1 av 4

 ...Och så var man ölbloggare.

Turen har kommit till mig. Länge har jag varit sugen på att börja skriva lite öm ölen jag dricker och provar och nu äntligen har jag fått fingrarna loss! På bloggen kommer jag behandla ölevents, provningar, parningar, krogbesök, spontana kommentarer och lite recensioner. Bloggen är huvudsakligen skapad för att dela med mig av lite ölkultur, att utöver det fylla upp lite tid i vardagen är en bonus. Vill ni veta lite mer om mig se sidan Om mig.

Jag tänkte kicka igång det hela med att skriva ett inlägg i fyra delar om Mikkeller Single Hop provningen hos FredrikDahlbergs förra måndagen den 29/8. Som många av er antagligen redan vet bestämde sig Mikkel i våras att följa upp hans tidigare single hop projekt med fler öl och nya humlesorter. I år lanserade han 19 öl där varje öl porträtterar en humlesort - alltså 19 öl, 19 humle. Denna gång får vi chans att prova en del ovanligare sorter blandat med de lite vanligare varianterna. Grundölen är en IPA på 6.8% där maltbasen och jästen är samma i alla öl. Andelen humle i ölen är också densamma, det gäller för bitterhetshumling likväl som för aromhumling och torrhumling. Humlesorternas olika halter av alfasyra gör därför att vi får ett spann från 33 IBU till 115 IBU (teoretisk bitterhetsnivå).

En del av ölen på listan

Provningen var upplagd efter ölens teoretiska IBU med den lägsta först och den högsta sist. Vi körde under provningen två öl parallellt mot varandra och arbetade oss så sakta genom listan. De kommande dagarna skriver jag om de 10 öl och humlesorter som gjorde störst intryck på mig. Jag varvar egna åsikter, ett omdöme och lite historia.

Låt oss börja med Centennial (56 IBU, AA 9.5-11.5%). Aromen här är torr men stora delar citrusfrukt, clementiner och apelsiner är speciellt framträdande. En hel del gräs och sommaräng är också tydlig. Sötman i denna öl var inte lika stor som hos andra i serien vilket fick den att framstå som friskare och mer lättdrucken. Mitt betyg landade på 3.9/5.

Centennial skapades på mitten av sjuttiotalet och släppets kommersiellt 1990. Det är ursprungligen en korsning mellan Brewer’s Gold, Fuggle, East Kent Golding och ett en del andra okända sorter. Under nittiotalet har den varit nära att försvinna helt då makrobryggerierna undvek den. Lyckligtvis fick den nytt liv och ett rejält uppsving när hembryggarna och mikrobryggerierna fick upp ögonen för den. Omnämns ibland som en av de tre "C'en" i amerikanska sammanhang, där Cascade och Columbus utgör de resterande två. Den används både som en bitterhetshumle och en aromhumle. Den liknas ibland vid Cascade och kallas även "Super Cascade" på vissa platser.

Vi kör väl vidare direkt då med tidigare nämnda Cascade (38 IBU, AA 4.5-6.0%) och gör en liten jämförelse. Utifrån Mikkellers öl och tidigare erfarenheter är jag benägen att hålla med i liknelsen, citrustoner finns tydligt i båda öl, likaså den torra gräs aromen. Den största skillnaden jag uppfattar är den stora del tropisk frukt som dominerar doften på Cascade, den hittar jag inte lika tydligt i Centennial. Här dominerar grapefrukt, ananas och papaya. Precis som föregående öl är Cascade torrare är många andra i serien vilket höjer betyget till 3.8/5.

Cascade lanserades på sjuttiotalet för att komplettera Fuggle men lyckades slå stort på egen hand. Den är döpt efter bergskedjan Cascade Range (Kaskadbergen på svenska) i västra Nord Amerika. Idag är Cascade den mest använda humlen bland Hembryggare i USA, det är också den som ger Sierra Nevada Pale Ale (1525) sin karaktär. Cascade används primärt som en aromhumle.

Avslutar denna delen gör det tredje "C'et" Columbus (114 IBU, AA 14-18%) vilken också går under namnen Tomahawk och Zeus. Ibland kallas den till och med för CTZ. Anledningen till röran är registrerade varumärken och copyrightskyddade namn. I grund och botten sägs det vara samma humle även om Tomahawk marknadsförs med en något högre alfasyra. Columbus används oftast som en bitterhetshumle och kan ge en stor arom vid torrhumling.

Ölen i sig hade stora krämiga nästan oljeliknande dofter av tropisk fukt och kryddor. Sötman var slående högre än de två tidigare nämnda ölen och en nästan knäcklikande arom gjorde sig påmind. Smaken kändes svag och vek efter den stora aromen och beskan var överväldigande. Likt de andra två var avslutet torrt. Man kände verkligen hur malten i ölen inte kunde mäta sig och backa upp en så stor och besk humle. Stor, besk och god men lite för spretig och obalanserad gör att betyget landar på 3.5/5.